Igår firade jag mitt gudbarn Antonia Nordins studentexamen. Detta hela 38 år sedan jag själv sprang ut och sjöng "Den jublande framtid är vår". Jag konstaterar att egentligen har inget förändrats. Egentligen bara mer firande, högre musik och tyngre bas. Skratten är desamma, framtidstron är stark och ungdomarna känner sig för evigt oförstörbara.
Vi som numer är +5o och lite till har låtit tiden gå och nu blivit lite som gubbarna i mupparna. De som sitter på balkongen och gnäller. Min teori är lite = att det är surt sa räven.
Visst är det mysigt att vara ett tillåtet kramdjur för alla söta studentskor denna dag men egentligen skulle vi vilja jubla lika mycket. Känna oss lika starka och oförstörbara. Istället sitter vi och sippar alldeles för mycket i våra glas och när studenterna gett sig iväg till sin egen fest ökar medelåldern i sällskapet omedelbart med 35 år och mängden fin maltwhisky sjunker snabbt i flaskorna.
Någonstans på väg hem efter studentmottagningen inser säkert några av oss att det inte var bättre förr utan tyvärr bara var förr.
Ibland kan jag inte sluta att förvånas över hur lika vi är våra husdjur. Ni vet sådan herre sådan hund. Eller kanske är det så att vi försöker spegla oss i dem eller strävar efter att de skall bli lika oss på något sätt.
